Har fortfarande svårt att fatta ibland att jag verkligen är mamma, och att det lilla barnet i min famn är mitt.
För exakt fem veckor sedan idag föddes våran son Lowe. Han är det finaste jag sett, och så säger väl alla om sina egna barn men han är verkligen fin och sockersöt. Jag minns förlossningen som om det vore igår, smärtan var obeskrivlig men ändå vet jag att jag kommer göra om det. Eller?
Lowe är oftast lugn och snäll men på kvällskvisten kan han bli lite gnällig men då sätter jag bara på lite Lasse Stefanz så lugnar han sig. Nu sitter vi och lyssnar på klassikern "du försvann som en vind" och han sitter tyst och belåten i sin babysitter. För mig är det som en vaggvisa och jag blir tröttare och tröttare, förhoppningsvis vill han sova inatt.
Jag har länge funderat på att börja blogga men det har aldrig blivit av, tycker det är kul att läsa andras så nu är det väl dags att själv dela med sig av sin vardag... Idag har jag fått en stor dos julkännslor när vi följde med svärmor till hennes syster och bakade massa pepparkakor. Sysslingar till Lowe var också där och dom är 1 och 2 år gammla. Kul att se hur mycket dom utvecklas på bara något år. Det är ju hur stor skillnad som helst på Lowe och en 1-åring!
Dags att byta blöja och mata Lowe!
Åh vad roligt att du har börjat blogga! Spännande att följa erat liv! med text och förhoppningsvis bild :)
SvaraRadera